Organisationen förr i tiden

1895 bestod den på tjänsteplikt grundade brandkåren i Dalarö av:

•  En brandchef, en vice brandchef, dess adjutant samt standarförare. Han fick bära befälstecknet som var en långsmal fana fyrdelad i rött och vitt.
• Två släckningsavdelningar om fyra man. Dessa bar rött standar med respektive beteckningar S.I och S.II i vitt.
• En bärnings- och rivningsavdelning bestående av förman, ordningsman och nödigt arbetsmanskap. Dessa bar ett grönt standar med vitt B.
• Vakt- och reservavdelningen med förman, ordningsman och alla som ej till annan avdelning blivit indelade. Standaret var gult med ett blått R.
• Vattenhämtningsavdelning om förman och tre ordningsmän att organisera vattenhämtningen. Deras standar var blått med ett gult W.

Varje avdelning hade ett eget standar, utmärkelsetecken, som bars vid bränder och övningar så att släckningsledaren snabbt kunde urskilja de olika grupperna, samt gav de tjänstgörande ett tjänstemannaskydd. Dessa flaggor finns fortfarande i förvar. (Foto: Dalarö brandvärn)

Övningar skulle hållas minst en gång årligen. Kallelse till dessa övningar sattes upp på kommunens anslagstavlor samt upplästes från predikstolen i kyrkan de två söndagarna närmast före övningen. Det kunde ibland bli allvarliga stämningar i ordningsnämnden som i ett möte den 15 februari 1921 då det föredrogs en lista över personer som inte infunnit sig till en brandövning. Eftersom dessa inte kunde ange giltiga skäl till att de uteblivit, beslöts att ingiva anmälan till allmän åklagare.

"En hvar, som eldsvåda eller tecken dertill varsnar, bör genast derom underrätta invånarna i det hotade huset och grannskapet samt ombestyra, att klämtning med enkelslag i klockstapeln begynner och att brandchefen underrättas, äfvensom att genom rop 'ELDEN ÄR LÖS' och klappning på dörrar och fönster göra faran kunnig för områdets öfriga invånare."

Stadsplanering för säkerhets skull

Efter den stora branden förstod municipalstyrelsen också att någon typ av bebyggelsereglering behövdes för att en sådan katastrof inte skulle inträffa igen. Man beslutadet om att upprätta en Stadsplan över municipalsamhället där det bland annat ett minsta avstånd mellan hus och tomtgräns skulle regleras, så att elden skulle få svårare att sprida sig. Man beslutade också om att anlägga brandgator ner till sjön på jämna avstånd runt hela Dalarö. Därmed skulle, dåtidens langarkedjor få enklare och närmare tillgång till vatten. Den första stadsplanen för Dalarö fastställes den 29 mars 1899.

Inköpet av den första motorsprutan

Vid ett möte med municipalstämman den 30 oktober 1899 begärde Ordningsnämnden att stämman skulle besluta om avbetalning på 1050 kronor för inköp av en ångspruta till en totalkostnad av 5600 kronor. Eftersom samhället inte fick någon nedsättning i brandförsäkringspremien beslöt man att uppskjuta frågan till nästa sammanträde. Men nästa möte var av samma uppfattning och beslöt att frågan skulle uppskjutas på nytt. Ordningsnämnden fick istället i uppdrag att tillsammans med brandchef Axel Elg utreda frågan och komma med förslag till frågans lösning. Axel Elg avflyttade dock från orten och den 14 januari 1901 utsågs handlare C.F. Blomqist till ny brandchef. Han föreslog ånyo, enligt stämmoprotokoll den 31 oktober samma år, att en ångspruta skulle inköpas. Förslaget hade samma otur som tidigare och blev avslaget. Stämman ansåg att handpumparna fick räcka. Ett visst tillmötesgående fick dock den nya brandchefen i och med att hans arvode höjdes med 100 kronor.

1921 införskaffades till slut en motorspruta. Det var en med parhästar förspänd fyrhjulig vagn med en fast motorpump på cirka 500 minutliter, på en 10 hästkrafters Pentamotor (M1O) med snarkventiler. Den var dessutom försedd med kuskbock, längdsgående sidobänkar, stor slangrulle bak och larmklocka. 1922 avsattes hela 2 000 kronor för byggande av väg och stenbrygga (brandbryggan) för den införskaffade sprutan. Detta tog så hårt på ekonomin att man år 1924 bara hade råd att utföra brandsyn, för att hålla kostnaderna för brandväsendet nere. Vid denna tid var den vanliga årliga utgiften för brandväsendet 350 kronor.

Vid sekelskiftet fanns en kombinerad likvagnsbod och spruthus på Wasaplan. I spruthusdelen fanns förråd av hinkar, verktyg, redskap, slangar, och en handdriven spruta. Den nyinköpta sprutvagnen anspändes med de vid larm närmast förfintliga hästarna.

"Hvar och en af områdets invånare, som har till körning använd häst, är skyldig att dermed vid eldsvåda framköra vatten och medhjelpa vid bergande effekters undanskaffande, samt att dervid rätta sig efter brandchefens föreskrifter".

Det kanske inte var så svårt att rekrytera hästar till detta med tanke på vad Brandordningen också stadgar:

”Til1 den vattenkörare, som vid eldsvåda till brandstället först framkommer med vatten, eger Ordningsnämnden på brandchefens förslag utdela en belöning af fem kronor och till den dernäst två kronor".

I början av 30-talet skänkte Generalkonsul Åkerlund på Lyngsåsa två motordrivna brandsprutor som kunde bäras av endast två man och transporteras av de allt vanligare automobilerna, varvid det omedelbart blev mycket lättare att komma ner med spruta till sjön även på svåra ställen dit den hästdragna sprutvagnen aldrig kunde ta sig. 1949 innehade Dalarö brandkår två Albinsprutor på vardera 800 minutliter samt två Tryggsprutor på vardera 400 minutliter.

1943 lades det ner avloppsrör i Idunstigen. Då bar det sig inte bättre än att en sprängsalva orsakade ett stenregn varvid likvagnsboden och spruthuset blev så illa åtgånget att det senare måste  rivas. Brandredskapen flyttades då till källaren under skolan, där frostkänsliga släckutrustningar även tidigare förvarats vintertid. Det ansågs för dyrt att hålla spruthuset uppvärmt. År 1945 inköptes en tomt vid Sveavägen för 3 000 kronor att användas till byggande av en brandstation. Den stod klar 1947 till en kostnad av 24 000 kronor

Borgarbrandkår bildas

1932 bildades borgarbrandkåren

1943 bestod brandkåren av 15 man.

1949 installerades en utomhustyfon för brandlarm på brandstationen.

1962 kompletterades brandalarmeringen med en av Televerkets brandsignalsfördelare och samtliga brandmän fick larmet inkopplat på sina telefoner, samtidigt som utlarmningen kunde fjärrstyras från polisstationen i Handen.

Motorfordon genom tiderna

Släckbil av märket Ford, togs i tjänst från 1967 (Foto: Dalarö Brandvärn)

1952 inköptes slaktare Karlzons begagnade Volvo-lastbil av 1937 års modell för 5000 kronor. Den byggdes om till brandbil av Firma Henrikssons Brandredskap i Helsingborg för 17 000 kronor och utrustades med frontpump och utskjutsstege. I hytten fanns plats för fem man. Denna brandbil blev Dalarö trogen ända fram till 1967. Mellan åren 1967-1983 stationerades Handens gamla släckbil, en Ford av 1947 år modell, på Dalarö. Därefter fick Dalaröavdelningen överta Västerhaninges Volvo 196 samt en Volkswagen pickup. 1991 utökades brandstationen med en tillbyggd vagnhall för en "fullvuxen" brandbil och värnet fick överta en modern Scania LB 81 av 1976 års modell. 1992 byttes Volkswagen-pickupen ut mot en terränggående lapplanderjeep av årsmodell 1964. Terrängfordon var bra för att dra motorsprutan ut till skogsbränder i nejden, och därför övertogs sedan en utrustad Volvo VALP när jeepen byttes ut. Denna såldes 2007 för att ersättas av en modernare, snabbare terränggående bil med bättre säkerhet på vägen. Först en sexcylindrig Chevrolet i väntan på en relativt ny Toyota Hilux D-cab av 2005 års modell som tjänstgör idag.

Brandchefer

Längden av förra seklets brandchefer ser ut som följande

När ett fast brandförsvar anställdes i Handen överflyttades brandchefstjänsten dit. Idag är brandchefens ansvarsområde hela Södertörns Brandförsvarsförbund.

Frivilliga brandkåren

De första brandförsvaren i Sverige bestod av tjänstepliktiga, alla vuxna män. Under 1800-talet började vissa av dessa tjänstepliktiga att mot viss ersättning bygga upp kårer på olika orter. De skulle även utbilda sig samt hålla ordning på den släckutrustning som samhället hade införskaffat. Dessa kallades frivilliga brandkårer eller borgarbrandkårer och alla övriga tjänstepliktiga för reservbrandstyrka. 1874 kom den första rikstäckande lagen om att varje tätort skulle hålla sig med tillräckligt brandförsvar, det så kallade bygdebrandförsvaret.

Sveriges första yrkesbrandkår organiserades i Göteborg år 1872 och i Stockholm tre år senare. 1944 kom en brandlag som föreskrev yrkesbrandkår, eller på mindre orter, som Dalarö, ett brandvärn, bestående av personal som förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjänst och deltaga i visst antal övningar per år. På Dalarö fanns ännu in på 1950-talet både municipalsamhällets borgarbrandkår och kommunens tjänstepliktiga allmänna brandkår. När municipalsamhället upplöstes övergick borgarbrandkåren under kommunen och den allmänna brandkåren blev bara tjänstepliktiga utan skyldighet att deltaga i övningar. Nuvarande brandberedskap upprätthålls av en heltidskår, en deltidskår och frivilliga brandmän. Huvudbrandstationen för Haninge kommun finns i Brandbergen. Men kommunen har ingen egen kår utan istället ett samarbete med alla andra kommuner på Södertörn. Den gemensamma kåren bär namnet Södertörns Brandförsvarsförbund och leds från en gemensam räddningscentral i Lindvreten kallad RC- SYD. RC får larmet från SOS-alarm och ser till att rätt resurs kommer ut till platsen. Dalarö Brandvärn är en sådan resurs tillsammans med andra räddningsenheter.

Larmet går!

Brandvärnet består av en frivillig styrka, som utan att ha någon organiserad beredskap, har lovat bistå om de hör larmet. Utbildning sker med tio övningar per år. Ingen garanti finns att brandmännen är gripbara vid larm, men under de senaste 30 åren har inget larm ljudit utan att några av dalarö brandvärns män hörsammat detsamma. Från första början skedde sambandet som tidigare nämnts genom att den som upptäckte elden sprang till klockstapeln och skrek ”-Elden är lös!” När brandstationen byggdes på Sveavägen införskaffades en tryckluftsdriven tyfon monterad på brandstationens tak som hördes vida omkring. Den kopplades bort automatiskt nattetid mellan klockan 22 och 06 för att inte i onödan väcka upp hela Dalarö. Dessutom hade alla brandmän larmet inkopplat på sina telefoner i bostaden. Som komplement till detta kom senare personsökare i fickan som gjorde att de kunde nås av larmet även när de var ute och rörde sig fritt i byn.

    Utvecklingen har gått fort när det gäller sambandutrustning och den gamla tyfonen ljuder inte längre över taken, även om den fortfarande finns kvar. Telefonin har utvecklats enormt och alla har inte fast telefon längre. Säkerheten i mobiltelefonnätet har också minskat sedan NMT-nätet har släckts ned och minicall har blivit mer ovanlig.

2008 har alla brandvärnsmän moderna personsökare som är oberoende av mobilnätet. Istället fungerar de över egna radiofrekvenser och brandmannen får både en larmsignal och ett röstmeddelande som talar om vilken typ av larm det rör sig om och vilken adress. Samma radiofrekvens kan höras i alla fordon som har S70-systemet. Det innebär utryckningsfordon i allmänhet samt andra landbaserade centraler.

Originaltext: Mårten Sterner 1992 ©

Omarbetning/komplettering: Andreas Bielsten 2008 ©

Övriga källor är intervjuer, berättelser, fotografier och artefakter på stationen.

Text får användas efter överenskommelse och enbart om källan anges.