Brandberedskap redan under 1600-talet

Dalarö har lång tradition inom brandväsendet. Redan under 1600-talets mitt fanns något som kallades brandvakt. Vakten hade till uppgift att gå runt i samhället och se till att ingen eld hade kommit lös. De tider på året då ständig vakt nattetid inte hölls av lots- och tullpersonal anställdes särskild brandvakt som tjänstgjorde nattetid. Ordningsnämnden bestämde över vakttider och ordning.

Första brandförsäkringen

Den första byggnad på Dalarö som man har funnit brandförsäkringshandlingar för är från 12:e juni 1869, då Allmänna Brandförsäkringsverket lät värdera Gården np 14 i Wägroten på Stora Dalarö (nuvarande Dalarö 2:3) för 7 000 Riksdaler Riksmynt. På grund av den stora eldfaran i grannskapet nedsattes dock försäkringsvärdet och premien till halva beloppet.

Storbranden 1890

På morgonen den 30 september börjar det brinna i köket på Stora Hotellet vid Hotellbryggan (där vändplanen nu är). Andra källor hävdar att det började i köket i en närbelägen grosshandlarvilla. Tjugosju hus blev lågornas rov i den kraftiga sydvästvinden innan två av brandförsäkringsbolagen  rekvirerade ångbogserbåtar, Svea och Fenix, från Stockholm. Dessa hade om aftonen vid halvsextiden anlänt och med sina fem vattenkanoner begjutit hela udden med sjövatten. Därmed fick man stopp på branden. Klockstapeln blev svedd men räddades av byborna. Lotsvaktstugan brann ner, men tullvaktstugan (nu garage) räddades.

Hotellet med restaurang återuppfördes på sin gamla plats. På de tomter där de flesta av de nedbrunna småhusen hade legat uppfördes mellan 1904 och 1906 en privatbostad som sedermera blev det nuvarande Dalarö Strand Hotell. Stora Hotellet däremot revs 1965 och fick ge plats åt färjeläge och vändplan för bussar och bilar.

Municipalsamhället Dalarö

1862 blev Dalarö med omnejd en egen kommun i samband med den stora kommunreformen (1951 lades Ornö och Utö kommuner ihop med Dalarö). 1890 bildades municipalsamhället Dalarö av de centrala tätortsdelarna. Municipalsamhället fick sköta de angelägenheter som angavs i de stadsbestämmelser som skulle gälla just samhällen ifråga. Municipalstyrelsen hade bl.a. till uppgift att organisera brandsyn och se till att ortens kakelugnar och spisar fungerade tillfredsställande. Dessutom hade de uppgiften att tillsätta brandvakten och organisera ett brandförsvar. Därtill utsåg styrelsen personer som vintertid skulle hålla brandvakar öppna.

   Ordningsnämnden lydde från och med år 1890 under Municipalnämnden, som beslöt att brandvakten skulle tjänstgöra från 10.30 em. till 04.30 fm., enligt ett protokoll från den 26 januari 1900. Ersättningen för detta nattarbete bestämdes till 1:50 per natt.

    1897 köpte Municipalnämnden in ett väktarur, vars nycklar placerades ut på fem högt belägna punkter i byn. Dessa var Lotsberget, Jungfruberget, Torget, Baldersvägen 49 och Dalarö udd. Med en vridning på nyckeln gjordes ett litet hål i en remsa som var graderad i tidsenheter och sakta rullade fram inuti klockan. De små hålen som nycklarna åstadkom hade olika tvärpositioner på remsan beroende på vilken nyckel som användes. Därmed kunde man kontrollera att väktaren besökt alla de platser som han var ålagd. Väktaruret och en del väktarprotokoll med remsor finns fortfarande i förvar.

Ny brandordning

Eftersom brandfaran alltid var överhängande i dåtidens samhällen, inte minst med den ödesdigra hotellbranden i färskt minne, beslöt Municipalnämnden  om en ny brandordning för Municipalsamhället. Den nya brandordningen fastställdes den 14 maj 1895 av dåtidens länsstyrelse kallad Landskansliet, och undertecknades av Konungens Befallningshafvande O.R. Themptander. I ordningen står bland annat att läsa:

"Uti brandkåren, som är grundad på medborgerlig pligt, är hvar och en af områdets välfrejdade och arbetsföra manliga invånare från 18 till 60 års ålder skyldig att tjenstgöra; och böra af områdets öfriga invånare alla, som dertill äro oförhindrade, såväl män som qvinnor, vid eldsvåda biträda med vattenlangning, der det är behöfligt."

I denna brandordning fastställdes också att ägaren till varje bebyggd tomt skulle hålla en ständigt vattenfylld pytsspruta lätt tillgänglig och i gott stånd, en brandhake, en stark stege som räcker till taket samt tvenne vattenhinkar. Allt skulle vara uppmärkt med ägarens namn eller gårdens nummer.