Är det för dyrt att skicka elever till specialskolor?

Skolprofeten är förundrad över hur vissa chefer i grundskolan resonerar ekonomiskt. Här är ett räkneexempel. En skolklass på 30 elever som börjar årskurs 1 är glada i hågen och enligt fröken ”lite livliga” Snart upptäcker fröken att behoven i klassen kräver att man kan dela klassen i två mindre grupper ibland. Då tillförs en lärare till i ekvationen efter mycket tjat . Men nu har gruppen redan hunnit etablera beteenden som tyder på att alla individer behöver mycket uppmärksamhet och många barn är oroliga. Trots två vuxna visar det sig att det sociala mönstret i gruppen leder till bråk, mobbing och dålig effektivitet i undervisningen. Det är bullrigt på lektionerna och det framstår mer och mer att det är särskilt en elev som har väldigt svårt att anpassa sig till kamraterna och upptar stor del av lärarens tid. Dessutom hamnar eleven ofta i bråk och konflikter och det är ofta möten med föräldrarna. Resultaten för denne elev är väldigt svaga. Man föreslår en assistent. Nu har ekvationen blivit väldigt dyr tycker rektor. Assistenten klarar tyvärr bara av att dämpa vissa beteenden när det är lite lugnare. I själva verket är en stor del av problematiken att lokalen man jobbar i är ganska trång för 28 elever.

Nu har klassen nått årskurs 3. Nu börjar en del föräldrar i klassen tröttna och några av de duktigaste elverna söker sig till en friskola några mil därifrån. Motivet anges inte men de flesta vet att det handlar om frustration kring att det inte görs någonting i klassen. Fler elever söker sig till andra skolor och vips så är det bar 15 elever kvar. Man tror ju gärna att så få elever skulle göra att det nu är lugnt i klassen. Men tyvärr så är deras gruppbeteende forfarande präglat av stora svårigheter med att visa hänsyn till varandra och eleven med extra svårigheter har fortfarande inte någon arbetsro och stör i sin tur gruppen. När klassen når högstadiet så minskar gruppens storlek till smärtgränsen och en tredjedel återstår av ursprungseleverna.

Är det dyrt att skicka en elev med t.ex. Asperger syndrom eller AD/HD till en resursskola? Ja de flesta rektorer tycker nog det. På förvaltningarna tycker man nog likadant. Men om man tittar på ekvationen i slutänden så är det nog en rätt dålig affär ändå att inte skicka iväg denna elev till specialgruppen. Elevpengen för klassen har alltså reducerats med runda slängar 60-70% samtidigt som kostnaden för extrapersonal i klassen ändå finns och har ökats. I verkligeheten kan även kostnaden för en halvtidssjukskriven lärare räknas in, som har fått slita hårt under några år, eftersom stödet och hjälpen inte kom helt självklart när den behövdes. Det behövdes både långa möten och arga brev och kritik i stadens lokaltidning.

Men det som ändå är mest synd är att varken klassens resultat eller eleven med svårigheter utvecklas bra. Både kunskaper och social förmåga skiljer sig markant åt från andra elever i jämförbar ålder. Om vi extrapolerar utvecklingen så kan det också leda till att samhället har skapat en person som blir beroende av bidrag och stöd hela livet, istället för att han/hon kan hitta en sysselsättning och klara sig själv. Vad är kostnaden för detta? Nu börjar det bli svårt för ekonomerna på förvaltningen. Det här är ju inte alls pengar som kommer från samma konto. Utbildningsförvaltning och socialförvaltning räknas inte gemensamt. Men det är samma personer som betalar. Nämligen skattebetalarna.

Skolprofeten tror att det är dags att uppdatera det ekonomiska systemet och börja räkna långsiktigt på varje elev. Matematik kan förändra världen.

Alla likheter med verkliga personer, grupper och anställda som kan skönjas i denna saga är naturligtvis helt slumpartade. Däremot har vissa grava element av sanning kombinerats ihop från verkliga anekdoter i Skolprofetens vandring på jordens yta.

Be Sociable, Share!

Om Skolprofeten

Sagt om Skolprofeten: Han är i högsta grad en alldeles vanlig profet som har kommit till jorden för att skåda skolans väsen ur ett annat perspektiv. De som har sett honom berättar att han ofta iträder skepnaden av en helt vanlig dödlig lärare. Allt kan ifrågasättas. Inget är självklart. Han tar ibland av sig sin objektiva skrud och klär sig i subjektiv cynism efter jobbet. Han älskar att vara politiskt inkorrekt och att strunta i konventionerna. Ibland behöver man skåda världen genom bottnen på flaskan eller ur de allra minsta barnens perspektiv. Varför måste man gå i skolan? Vem kom på den idén? Det finns inte så många dumma frågor jämfört med dåliga svar. Av dårar och barn får man höra sanningen sägs det. Skolprofeten lyssnar och reflekterar både till akademiska och primitiva infall. Det skadar inte att se på saker med en gnutta humor, distans eller ironi.
Det här inlägget postades i Elever med speciella behov, Läraryrket och skolvärlden. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *